50/50

Nu börjar jag äntligen komma ikapp med framkallningen av min gamla Ilford-film. Jag hittade en 17-metersrulle Ilford FP3 på loppis i somras, som var stämplad Sept. 1960.

Filmens 50-årsdagar måste ju firas ordentligt, så jag skaffade fram en Voigtländer Vito, en modell som såg dages ljus i Tyskland 1960 och sedan fotograferade jag upp hela filmen under september i år.

För att få ett tema till bilderna letade jag fram en del fin jazzmusik som släpptes på skiva 1960. Bilderna i sig har inget med jazz att göra, men låttitlarna är ganska fria för tolkning emellanåt, så då kändes det kul att ha det som utgångspunkt.

Förhoppningsvis ska det bli till en utställning nästa sommar, 50/50 är arbetsnamnet.

FP3 är märkt med 64 ASA, fram till 1961, men den hade tappat en del sting sen dess. Jag exponerade efter ISO 16 och tjongade på lite extra i framkallaren, 9 minuter i HC-110/B.

Back to the tracks / Tina Brooks

A portrait of Jennie / Donald Byrd

Undercurrent / Kenny Drew



Särskilt skarpt

blev det inte.
Och den sista skvätten HC-110 var rejält maläten, eller saboterad.
Men bilder blev det. Oklart om det händer något när man vrider på fokuseringsratten.
Jag behåller den här linsen.

Check out those bubbelmönster!

Ett alldeles eget öga

Efter ett antal misslyckade försök att gjuta av en Holga-lins tror jag mig ha lurat problemet genom att gå bakvägen.
Jag köpte lite plexiglasskrot.
Arbetsgång enligt följande: sågade ut en cirkel med lövsåg, märkte ut halva tjockleken, filade grovt, filade mindre grovt, slipade, slipade och polerade slutligen med tandkräm, precis som Miroslav Tichý.
Jag har gjort en bländaröppning också, med hålslag och svart kartong.

Nu sitter en av två färdiga (men något vanskapta) linser på plats i holgaobjektivet.

I morgon går vi ut på testrunda, jag och suddholgan.

Påminnelser

Oftast framkallar jag mina filmer ganska snart efter att jag har tagit dem. Mest för att jag är nyfiken, men också för att jag vill komma från tanken till en färdig bild så snart som möjligt.
Men de senaste veckorna har jag inte riktigt haft möjlighet att stå några längre pass i mörkrummet. Därför har jag inte sett förrän nu vad jag fick med mig hem från Budapest i mitten av september.

Det är en speciell upplevelse att titta på bilderna så här långt i efterhand. Jag har nästan hunnit glömma vilka platser jag besökte, men nu fungerar bilderna som en påminnelse om det. Och jag tror att det kan betyda att jag kommer att välja andra bilder att kopiera än vad jag hade gjort om jag hade tagit itu med det här direkt när jag kom hem från resan.

Här är ett par bilder från besöket på klosterruinen på Margit-ön.

En av många kalla morgnar

Ännu har ljuset inte lämnat oss helt.
En gnutta solljus når fram till busskuren som jag går förbi på väg till jobbet.
Den ser inte ut att värma mycket, så jag fortsätter min promenad.
Men den förvandlar utsikten till något nytt.
Senhöst.

rusningstid

kameran är inte bara bra för att frysa ögonblick, den är bra på att smeta ut dem också.
rörelse blir mönster.
jag undrar vart alla är på väg.
fort hem.
fort bort.
måste hinna med.
måste hinna.

det finns inget dåligt fotoväder

jag vet. men man vill gärna se handen framför sig i alla fall.
jag som gjorde i ordning holgan på lyxigast tänkbara sätt redan igår.
mikrolins och småbildsfilm.
till och med låtit den bli dammig.
och så är det mörkt som i en påse idag.
det blir blomplåtning en annan dag.