Vänddiats mysterier

Kan man någonsin bli klok på det här med vändframkallning av diafilm? Jag blir det inte.
En film vars bilder brukar bli hopplöst blekrosa i slutänden är Velvia. ISO100-varianten i alla fall.

För att krångla till det för mig testade jag att ändra fler parametrar på en gång, så jag provade Velvia50, och pressade den ett par steg, för jag tänkte att då blir det väl i alla fall lite tjong i den rosa färgen.

Men vad händer? Jo, allt blir en typisk blågrön tonskala, á la Provia 100. Eftersom skannern inte riktigt fattar vad man håller på med när man skannar vänddia, så måste man ju korrigera lite kurvor och så vidare, för att det ska bli något alls, och det går ju såklart att styra. Men jag är liksom nyfiken på hur det blir egentligen.

Om jag nu anpassar kurvorna efter vad jag tycker är snyggt på den här filmen så blir det nåt sånt här:

och det kan ju funka och se övertygande ut, men använder jag kurvorna som jag har gjort till Provia400 så blir det något helt annat:

som också funkar. På sätt och vis. Men vad det säger mig om vilken film jag ska använda i fortsättningen, det har jag inte en susning om. Ibland är det skönare med svartvitt.

Bilden visar hur som helst demoleringen av Bröderna Erikssons gamla byggnad i Södra Hammarbyhamnen.

Finmekaniken

Häromsistens köpte jag en Konica Auto-Reflex, den första modellen, med hel- och halvformatsspak. På kameran satt ett lika fint objektiv, med den lite udda kombinationen 52mm f/1.8.
Snyggt med både aluminiumdelar och svart skärpeinställningsring.

Men oj så besviken jag blev när objektivet gav upp under första provturen och det plötsligt gick att ställa in bländaren med fokuseringsringen!

Helt oberörd av det faktum att jag lyckats förstöra tre av tre objektiv som jag tidigare försökt mig på att skruva isär, så gav jag mig glatt på att skruva loss de sandkornssmå skruvarna runt fokuseringsringen. Till slut hade jag fått isär eländet och jag hittade dessutom felet! En skruv hade lossnat.

Det här var nu fem dagar sedan. Jag har fortfarande inte fått ihop objektivet igen. För hur jag vänder och vrider på grejerna så förstår jag inte riktigt hur det ska hänga ihop. Det hade ju varit en fördel om man haft ett väl fungerande objektiv att snegla på, så man visste i vilken ordning saker och ting ska sättas ihop. Men icke!

Dessutom behövs nog en rejäl klutt smörjfett för att fokuseringsgängorna ska må bra. Och så var det ju det där med att hitta var gängorna ska skruvas i.

Det är bara att konstatera att finmekanik inte är min starka sida. Vilket är en sorg. Men efter ett antal förstörda objektiv borde man ju börja fatta nånting.

Jag har i alla fall inte slarvat bort fjädringsmekanismen till bajonetten. Än.

Nya filmfynd!

Det finns få saker som kan få min fantasi och mina förhoppningar att hoppa igång så mycket som gammal film. Det är liksom ett löfte om framtida bilder, som inte finns ännu.

Dagens skörd får det med andra ord att flimra för ögonen på mig. 40-tal, 50-tal, 60-tal, 70-tal och 90-tal. Man kanske ska göra ett projekt om 80-talet.

Ny favorit!

En av mina nya fotofavoriter är analogueonly, färgframkallarmaestro som verkar kunna omvandla vilken vardaglig vy som helst till ett konstverk, tack var en helt ohejdad misshandel av färgmaterialet.

Kolla in det!
http://www.analogueonly.com/

LightBox Photographic!

Nu är det hög tid att börja fundera på bidrag till årets upplaga av Plastic Fantastic på LightBox Photographic.
Årets jury är ingen mindre än Susan Burnstine!

Och det kan ju vara kul att lämna in några bidrag bara av den anledningen.

Det finns korn, och så finns det korn.

Förra veckan köpte jag ett par 10-pack av det mer eller mindre mytomspunna Sterling Lith, som inte tillverkas längre, och som jag trodde inte fanns över huvud taget. Men så dök de upp, hos fotograf Thomas Wester.

30x40-papperet delades upp i fyra delar bara för vi skulle få känna på kvaliteten. Och jag måste nog erkänna att det kändes som ett riktigt fint papper... det ligger nåt i myten!

Jag skulle testa ett gammalt framkallningstrick från -69, att pressa och varmframkalla film för att få ett schysst korn. Dåförtiden var det Tri-X som gällde, men jag tror den har blivit alldeles för "fin" nu för att man ska kunna locka fram ett riktigt grovt korn. Så jag tog Fomapan 400 i stället. Den brukar vara rätt kornig som den är, så jag tänkte att det borde funka. Gick ut och testkörde en dag med snöstorm. Tror jag missade inställningarna på den helanaloga kameran och överexponerade. Mycket. Till på köpet blev inte framkallaren så varm som jag hade tänkt, 32°, utan bara 28°.

Summa summarum, alla parametrar nya och ganska okända. Kornet då? Jomän. Sterling-papperet har ett underbart korn och en fin färg i varm&svag lith, snöstormen gav också ett rejält korn. Och förmodligen filmframkallningen också. Försöken fortsätter.

Oj så snyggt!

Det är tur att jag har bekanta som tipsar om snygga saker att se på webben.
Här till exempel: http://www.hansilinderothphotography.com.

I have nothing to say, but I know how to say it.



Norra och Södra Hammarbyhamnen. Fuji Astia, vändframkallad i Digibase C-41.


Under större delen av vintern har jag nu (bokstavligen) filat på linsen till min Holga, försökt att läsa på lite om linser i allmänhet utan att hamna i några som helst beräkningar, fattat att en större lins skulle ha gett mig ett större "skarpt" område i bilden, tänkt att jag struntar i det och slutligen bestämt mig för att linsen är klar.

Så långt det tekniska. Sedan kommer problemet. Om den här tekniken ska bli annat än en gimmick måste jag ju ha något att säga, detta eviga hinder. Visst är det kul att det går att göra bilder med en egentillverkad plastlins, men sen då?

Visst kan den i sig själv vara en protest mot teknikfixerad fotografi och visst kan jag tycka att bilderna blir gulliga som sådana, men räcker det?

Kan hända har jag funderat för mycket på det här under tiden jag suttit där med min polertrasa och tandkrämat den lilla plastbiten, kanske är det ändå något som inte så många lägger tid på att prova. Det kan ju vara så att jag är så van med min plastlins att jag glömmer bort att de flesta i den övriga världen inte har hållit på med samma tidsödande projekt och kanske det finns de som skulle tycka det vore kul att se resultatet av allt detta slipande. Utan att man måste avkräva mig nån form av socialt patos eller politiskt ställningstagande i bilderna.

Men jag vet inte, jag.

Man vänjer sig

Kissing on the escalator

Efter att ha jobbat med mina egengjorda linser till Holgan ett tag börjar jag nu få ett alldeles nytt seende, som inte alls verkar bygga på en vanlig skärpa utan bara förmågan att urskilja någon sorts figurer alls i bilderna. Det är ett njutbart resultat, för jag inser att jag börjar närma mig det jag är ute efter. Vad jag ska kalla det vet jag inte riktigt än, med förmodligen är det något impressionistiskt.

Återstår att se om den här kameran lämpar sig bäst för färg- eller gråskalebilder; båda har sin charm, men jag måste fatta ett beslut om hur jag ska använda den här uppsättningen för att den så bra som möjligt ska passa in i 10LoFi-utställningen nästa år...