LightBox Photographic!

Nu är det hög tid att börja fundera på bidrag till årets upplaga av Plastic Fantastic på LightBox Photographic.
Årets jury är ingen mindre än Susan Burnstine!

Och det kan ju vara kul att lämna in några bidrag bara av den anledningen.

Det finns korn, och så finns det korn.

Förra veckan köpte jag ett par 10-pack av det mer eller mindre mytomspunna Sterling Lith, som inte tillverkas längre, och som jag trodde inte fanns över huvud taget. Men så dök de upp, hos fotograf Thomas Wester.

30x40-papperet delades upp i fyra delar bara för vi skulle få känna på kvaliteten. Och jag måste nog erkänna att det kändes som ett riktigt fint papper... det ligger nåt i myten!

Jag skulle testa ett gammalt framkallningstrick från -69, att pressa och varmframkalla film för att få ett schysst korn. Dåförtiden var det Tri-X som gällde, men jag tror den har blivit alldeles för "fin" nu för att man ska kunna locka fram ett riktigt grovt korn. Så jag tog Fomapan 400 i stället. Den brukar vara rätt kornig som den är, så jag tänkte att det borde funka. Gick ut och testkörde en dag med snöstorm. Tror jag missade inställningarna på den helanaloga kameran och överexponerade. Mycket. Till på köpet blev inte framkallaren så varm som jag hade tänkt, 32°, utan bara 28°.

Summa summarum, alla parametrar nya och ganska okända. Kornet då? Jomän. Sterling-papperet har ett underbart korn och en fin färg i varm&svag lith, snöstormen gav också ett rejält korn. Och förmodligen filmframkallningen också. Försöken fortsätter.

Oj så snyggt!

Det är tur att jag har bekanta som tipsar om snygga saker att se på webben.
Här till exempel: http://www.hansilinderothphotography.com.

I have nothing to say, but I know how to say it.



Norra och Södra Hammarbyhamnen. Fuji Astia, vändframkallad i Digibase C-41.


Under större delen av vintern har jag nu (bokstavligen) filat på linsen till min Holga, försökt att läsa på lite om linser i allmänhet utan att hamna i några som helst beräkningar, fattat att en större lins skulle ha gett mig ett större "skarpt" område i bilden, tänkt att jag struntar i det och slutligen bestämt mig för att linsen är klar.

Så långt det tekniska. Sedan kommer problemet. Om den här tekniken ska bli annat än en gimmick måste jag ju ha något att säga, detta eviga hinder. Visst är det kul att det går att göra bilder med en egentillverkad plastlins, men sen då?

Visst kan den i sig själv vara en protest mot teknikfixerad fotografi och visst kan jag tycka att bilderna blir gulliga som sådana, men räcker det?

Kan hända har jag funderat för mycket på det här under tiden jag suttit där med min polertrasa och tandkrämat den lilla plastbiten, kanske är det ändå något som inte så många lägger tid på att prova. Det kan ju vara så att jag är så van med min plastlins att jag glömmer bort att de flesta i den övriga världen inte har hållit på med samma tidsödande projekt och kanske det finns de som skulle tycka det vore kul att se resultatet av allt detta slipande. Utan att man måste avkräva mig nån form av socialt patos eller politiskt ställningstagande i bilderna.

Men jag vet inte, jag.